De finns de människor som mår bra av att trycka ner andra och få andra att må dåligt. De finns de människor som lever med ett hjärta av sten.

Jag visste aldrig vad cancer var förrän jag själv blev sjuk i det. Allt jag visste det var att man tappade håret av alla starka mediciner. Trots att jag själv visste svaret så blev det ändå min första fråga till doktorn samma dag jag blev diagnosticerad - ”Kommer jag tappa håret?”  Jag var 14år och precis som de flesta så tänkte jag alltid på vad andra tyckte och tänkte.

Tänk att en morgon vakna med halva ditt hår på huvudkudden eller när du står i duschen och schamponerar håret så drar du bara av en massa hårstrån. Jag vägrade att se mitt hår trilla av på det viset, så istället satte jag upp håret i en tofs och klippte av de så att det blev kortare. Två dagar senare låg jag på sjukhuset med papperskorgen i knät och drog av mig en massa hår i väntan på att pappa skulle komma med rakapparaten. Därefter blev jag flintskallig. 

Oavsett om jag hade undvikt att raka av håret hade jag ändå tappat det, jag hade inget större val. Cellgifterna som ska döda alla metastaser och elaka celler greppar även tag i de goda cellerna, därav tappar man allt hår. 

Jag vågade inte titta mig själv i spegeln efter att håret var borta, jag vågade knappt röra mitt huvud. Jag kände mig så ful och äcklig. Allting kändes bara så fel. Hela vintern, våren och t.o.m. sommaren bar jag en mössa i princip dygnet runt. Jag kände mig inte trygg då jag fick blickar på mig vart jag än gick. Det fanns endast ett ställe jag kunde känna mig trygg på och där jag inte behövde känna mig ensam - Sjukhuset. På sjukhuset var alla utan hår på huvudet och att se alla andra var som att se sin egna spegelbild.

Men det jag framförallt ville få fram med detta lilla inlägg är att folk som bara ska göra påhopp på människor utan varken anledning eller vet hur det ligger till bakom allting kan lägga ner. Ja, jag fick en kommentar på en bild när jag var sjuk. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är fortfarande inte vi själva som har valt det! Det ända val vi har är att undvika att ta cellgifter och låta sjukdomen ta över bara för att få behålla håret på huvudet och undvika idiotiska och omogna kommentarer. Men nej... Det är dags för folket att växa upp! Självklart går många efter utsidan, men i slutändan så inser du att det är insidan som avgör.

.

Tänk att en morgon vakna med halva ditt hår på huvudkudden eller när du står i duschen och schamponerar håret så drar du bara av en massa hårstrån. Jag vägrade att se mitt hår trilla av på det viset, så istället satte jag upp håret i en tofs och klippte av de så att det blev kortare. Två dagar senare låg jag på sjukhuset med papperskorgen i knät och drog av mig en massa hår i väntan på att pappa skulle komma med rakapparaten. Därefter blev jag flintskallig.

-

Oavsett om jag hade undvikt att raka av håret hade jag ändå tappat det, jag hade inget större val. Cellgifterna som ska döda alla metastaser och elaka celler greppar även tag i de goda cellerna, därav tappar man allt hår. 

Jag vågade inte titta mig själv i spegeln efter att håret var borta, jag vågade knappt röra mitt huvud. Jag kände mig så ful och äcklig. Allting kändes bara så fel. Hela vintern, våren och t.o.m. sommaren bar jag en mössa i princip dygnet runt. Jag kände mig inte trygg då jag fick blickar på mig vart jag än gick. Det fanns endast ett ställe jag kunde känna mig trygg på och där jag inte behövde känna mig ensam - Sjukhuset. På sjukhuset var alla utan hår på huvudet och att se alla andra var som att se sin egna spegelbild.