Smärtan som aldrig försvinner.
Jag blundar och kopplar bort allting som finns runt omkring mig, men det är då alla de minnena kommer tillbaka då jag låg där på sjukhusbädden, skrikandes och gråtandes p.g.a smärta. Smärtan inombords av att jag inte ville befinna mig i den situation jag satt i, smärtan av att må så fruktansvärt dåligt psykiskt och fysiskt. Smärtan av att jag inte längre ville vara med och kämpa. Smärtan av att jag faktiskt ville ge upp.
It was hard to stand the pain, but i couldn't make it go away.
jag vill inte nedverdera det du skriver, du skriver verkligen vackert men tycker du inte att du borde sikta framåt, och kanske skriva, eller tänka på vad du gör i framtiden, dina mål och önskningar inför framtiden istället för att grubbla det som varit? för du skriver väldigt mycket om hur det var, och hur hemskt det är. Och GIVETVIS är det det, men då kanske du lättare kommer över det? eller det kanske är det denna blogg endast går ut på?
DU är jätteduktig på att skriva och uttrycka dig, även en väldigt stark människa.
Fortsätt så.