jag ler men inom mig gråter jag.

Jag är inte glad men inte heller ledsen, jag är inte lycklig men inte heller olycklig. Jag är ingenting! Jag har aldrig känt mig så tom som jag gör idag efter min sjukdomstid.

Bör jag inte vara glad som fortfarande har mitt liv i behåll? Skratta och känna mig fri. Men har du någon gång tänkt på hur det känns när en del av ditt liv, dig själv, din lycka och glädje, bara tas ifrån dig och du får aldrig veta varför.? Ska man vara glad då, när du vet att du aldrig kommer att få tillbaka den delan av dig själv som någon tog ifrån dig utan någon anledning?!

Jag vet ingenting men på samma gång vet jag i princip allting. Jag vet vad som hände förra året men vill på samma gång inte veta av det. Jag tittar på bilder där en tjej rakar av sitt hår och tänker ‘det är inte jag’, men sen tittar jag mig i spegeln och inser - det är jag! Bilderna tyder på de ärr jag har på kroppen, varför dom kom dit och vad dom har för betydelse. Men jag kan fortfarande inte förstå hur dom kom dit. Jag är ju frisk, har jag inte alltid varit det?

Jag har så mycket inom mig som jag bara vill skrika ut, men hur mycket jag än vill få saker och ting att komma fram så är det ingen idé att försöka för jag vet att ingen kommer att förstå. Men egentligen vet jag inte vad jag vill prata om, det finns ingenting att säga. Mina frågor jag ställer har ändå inga svar då alla frågor börjar med ordet ‘Varför?’.

Bör jag inte vara glad som fortfarande har mitt liv i behåll? Skratta och känna mig fri. Men har du någon gång tänkt på hur det känns när en del av ditt liv, dig själv, din lycka och glädje, bara tas ifrån dig och du får aldrig veta varför.? Ska man vara glad då, när du vet att du aldrig kommer att få tillbaka den delan av dig själv som någon tog ifrån dig utan någon anledning?!

Jag vet ingenting men på samma gång vet jag i princip allting. Jag vet vad som hände förra året men vill på samma gång inte veta av det. Jag tittar på bilder där en tjej rakar av sitt hår och tänker ‘det är inte jag’, men sen tittar jag mig i spegeln och inser - det är jag! Bilderna bevisar de ärr jag har på kroppen, varför dom kom dit och vad dom har för betydelse. Men jag kan fortfarande inte förstå hur dom kom dit. Jag är ju frisk, har jag inte alltid varit det?

Jag har så mycket inom mig som jag bara vill skrika ut, men hur mycket jag än vill få saker och ting att komma fram så är det ingen idé att försöka för jag vet att ingen kommer att förstå. Men egentligen vet jag inte vad jag vill prata om, det finns ingenting att säga. Mina frågor jag ställer har ändå inga svar då alla frågor börjar med ordet ‘Varför?’.