Det har varit jag...

Det går upp och ner, som en berg och dalbana. Ena dagen älskar jag mitt liv och andra dagen önskar jag att det såg annorlunda ut.
Jag vill så gärna leva mitt liv fullt ut, lämna mitt förflutna bakom mig och bara njuta av det jag har. Men jag kan inte, jag känner mig så jävla egoistisk!

Nyligen fick jag reda på att en kille som är två år yngre än mig insjuknat i cancer. Det är den FJÄRDE tonåringen här där jag bor som drabbats av sjukdomen de senaste 4-5 åren. Hur är det möjligt?!
För bara några dagar sedan läste jag på facebook att en tjej jag träffade för några år sedan fått tillbaka sin cancer och denna gången går det inte att bota.

Det tar emot att ens försöka leva livet fullt ut. Varför ska jag få gå ut och ha roligt medan någon annan ligger på sjukhussängen och måste isolera sig från omgivningen för att emunförsvaret är nedbrutet. Varför? Varför? Varför?

Det finns inget jag kan göra. Oavsett om man genomgår behandling eller fått beskedet om att cancern tagit över makten så är jag hjälplös. Jag kan finnas vid deras sida, men jag kan inget göra för att cancern ska försvinna. Jag känner mig så hjälplös, så maktlös...

Det har varit jag, och det kunde varit jag.