Två år och 6 månader har passerat sedan jag fick min diagnos. Under det första halvåret hade jag inte tiden till att fundera på vad jag gick igenom eller ägna några tankar till vad som kunde ha hänt. Jag nämnde aldrig döden och jag pratade aldrig om det. 
Det var först när jag gick över på underhållsbehandling som jag började falla tillbaka till de dagar då jag låg på sjukhuset. Jag började undra vad som egentligen hade hänt. Allt gick så fort och jag hade inte kontrollen över mig själv. 

Jag får det upprepat för mig varje gång jag är på läkarbesök hos min läkare på Sahlgrenska hur svår, ovanlig och aggressiv min diagnos var. Men ändå kan jag inte förstå att det är mig han pratar om. Att det var jag som hade cancer, att det var jag som var nära inpå att mista mitt liv. 
Jag kan kolla på bilder när jag ligger i sjukhussängen och ändå inte inse att det är samma person som sitter och skriver detta inlägg. 

Ett år och sex månader har gått sedan avslutad behandling, men ännu kan jag inte förstå att jag varit sjuk, att jag haft cancer.