Verkligheten börjar komma ikapp

Ett år och 114 dagar har passerat sedan jag svalde min sista cellgiftstablett någonsin (förhoppningsvis). Det har varit en berg-och-dalbana som har varierat från ena dagen till den andra. Tankarna, funderingarna och alla dess frågetecken har svävat omkring i huvudet, men ju längre tid det tar ju mer bearbetning och förbättring blir det.

 

Bloggen har börjat försvinna allt mer och mer, detta på grund av att jag faktiskt inte känner någonting längre. Jag känner varken glädje eller sorg efter allt som har hänt. Jag har inte längre några tankar där jag orkar lägga ner min energi eller ligga och grubbla på någonting som kanske aldrig kommer att ske.

Det kommer alltid finnas de stunder då jag vill sjunka ner, dränka mig i alla hemska minnen och ställa mig alla de där frågorna som börjar med Varför? eller tänka på alla de där meningar som börjar med Tänk om.... Men just nu så vill jag inte det, jag vill inte må dåligt över mitt förflutna, jag vill må bra.

 

Det går inte att trycka på en ”delete-knapp” och sen är de förflutna bortblåst. Det kommer alltid att ha varit en del av mitt liv, en del av mig och en del av den jag kommer att vara resten av mitt liv. Jag har inte, kommer inte och vill inte acceptera allting som hänt men jag kan ändå leva med det.

Sjukdomen gjorde mig till den jag är i dag och just nu ser jag det bara till dennes fördel. Många tycker jag har förändrats, och jag tänker inte argumentera emot. Jag är snart 17år, kanske skulle jag inte växt upp såhär fort. Men, för första gången på snart hela sjutton år vet jag äntligen vem jag är. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag vill göra med mitt liv.

Jag har fått erfarenheter från någonting som jag knappt hade hört talas om tidigare och jag har fått bevisat för mig att vi människor är starkare än vad vi tror och att kämpar glöden finns inom oss alla.

Puss o Kram
Verkligheten kallar!