Det börjar närma sig 3 år sedan beskedet kom. Beskedet som stannade upp mitt liv och tog en annan riktning. Tre år har gått fort. Det känns som om det var igår jag satt där i det kalla, vita, kusliga och obehagliga rummet inne på Sahlgrenska.

Ett år och 9 månader har gått sedan jag tog mina sista cellgifter. Jag är frisk, jag är fri och jag är jag. Men jag har insett en sak med tiden som jag aldrig nämnt för någon försen i morse. Livsglädjen? Vart tog den vägen? Är det inte den som skulle ha kommit nu när jag blev frisk. Nu när jag slipper bosätta mig i en sjukhussäng och skrika på läkare och doktorer. Den är borta, jag finner den ingenstans. Jag kan le, jag kan skratta, jag kan må bra. Men livsglädjen, jag minns inte hur den känns.

Man läser och man hör mycket om folk som insjuknar i cancer och det spelar ingen roll vad för tankar jag hade innan men så fort ämnet kommer upp så faller jag tillbaka på min egna sjukdomstid. Man får höra folk som kämpar och kämpar men snubblar på målsnöret. Hur kan jag känna att jag är värd att leva mitt liv när någon annan mister sitt i samma förfärliga sjukdom som jag hade. Jag är tacksam som vann kampen, tacksam som fick behålla mitt liv. Men jag kan inte undgå tanken på att det kunde varit jag som snubblade på målsnöret.

Livsglädjen, när ska den komma tillbaka? Är den borta för att jag fortfarande bearbetar allting eller kommer den aldrig att komma tillbaka? Kanske låter det helt sjukt, men det är så jag känner. Jag lever mitt liv för de änglar som trots deras kämparglöd, inte orkade in i det sista.