Ligger i sängen och funderar på min nästkommande operation. Det blir den femte operationen på handen. Och jag är så galet trött på detta nu! Känner mig som en jävla försökskanin... Senaste operationen som vi försökte med, hjälpte inte. Denna gången pratade vi om att göra ett större ingripande som skulle ta upp till tre månaders rehabilitering efteråt, men nej... Istället FÖRSÖKER vi med en mindre operation och ser ifall det hjälper, men går det också åt skogen så får vi ändå göra de större ingripandet. FÖR FAN! Gör operationen hur stor som helst så länge jag inte behöver börja räkna hur många operationer jag gjort på två händer!

Två och ett halvt år har gått sedan jag blev frisk. Jag har försökt så många gånger att lägga sjukdomstiden bakom mig och leva i nuet. Men sjukdomstiden sitter fast som en oavklippt navelsträng. Jag kan inte lämna tiden då jag var sjuk bakom mig när jag fortfarande är kvar där. Alla mina operationer är på grund av sjukdomen, och så länge dom fortfarande utförs så kan jag inte påbörja ett nytt kapitel.

Jag är trött på detta! Jag vill bort från sprutor, sjukhussängar, nålar, lugnande och allt sådan skit. Inte för att jag är rädd för de, utan för att jag vill börja leva som en normal människa!