Jag borde ha så mycket att skriva, men jag finner inga ord. Det har tagit stopp, jag kommer ingenvart.  Jag är för första gången rädd. Rädd för att cancern har kommit tillbaka.

”Ni behöver inte oroa er för att det är något elakartat” säger dom. Men vad ska jag tro när dom själva helst plötsligt inte kan se vad felet på röntgenbilderna är. Ska jag fortsätta tro på deras ord när jag i nästa vecka hastigt tvingas ligga på ett operationsbord för att borra ut en bit av skelettet som ska analyseras? Och varför ska dom göra det? Jo, för att se så att det inte är cancerceller som visar förändringen på röntgenbilderna. MEN… Det fanns ju inget elakartat sa dom ju? Ska jag fortfarande tro på deras ord?

För första gången är jag rädd, jag erkänner. Jag har så mycket att leva för just nu. Inte bara min familj och mina vänner. Jag har en student att fira, ett jobb att gå till och en ”viss person” att göra lycklig.
Jag vill inte få tillbaka cancern, jag vill inte…