För 10 dagar sedan hade jag min årsdag som cancerfri. 4 år utan cancer, men definitivt inte 4 år utan rädsla, oro och förtvivlan.
Det har varit 4 år av en ren berg och dalbana. Mycket läkarbesök, förflyttning från barn till vuxen avdelning, några få upptäckter (som tack o lov visade sig vara falska), och en hel del frågetecken.

Dessa frågetecken kommer sitta i, dom kommer alltid finnas där. Det är 6 år kvar innan jag blir friskförklarad, och så länge jag fortfarande går på kontroller kommer oron och rädslan alltid finnas där. Men jag har lärt mig att hantera det, jag har lärt mig att det handlar inte om att bara ”gå vidare” och acceptera hur det har blivit. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin acceptera att jag blev sjuk, jag kommer aldrig acceptera att jag förlorade en stor del av mina år som tonåring, jag kommer aldrig acceptera att mitt liv gått i bitar. Aldrig aldrig aldrig... Men, jag har lärt mig att leva med det. Jag är tacksam för det liv jag lever idag, och trots allting kan jag ändå känna glädje och lycka.

Så... Ta hand om varandra, om er själva. Livet är skört!