Självklart finns det de tillfällen då jag glömmer av att jag varit sjuk, då tankarna flyger iväg på annat håll, men det är endast när jag är bland massa annat folk och har annat att tänka på. Men så fort jag är ensam och tankarna snurrar kring allt och ingenting så finns de där lilla ordet 'cancer' på ett hörn och trycker sig fram.

Ni som inte genomgått sjukdomen eller någon liknande sjukdom själva tänker inte alltid på allt som sjukdomen har fört med sig. Jag kan inte förtränga sjukdomen, det kommer jag aldrig kunna göra. Jag har amputerat bort ett finger p.g.a att tumören satt i handen, och jag har ett ärr vid sidan av axeln som syns varje gång jag tittar mig själv i spegeln. Jag påminns varje morgon, varje kväll och hela dagarna av att jag har haft cancer. Jag kan inte blunda för min hand och jag kan inte krossa alla speglar för att undvika att se mina ärr. Det funkar inte! 

Att be en människa som genomgått en extrem sjukdom, att gå vidare och försöka se framåt är ingen idé. Det kommer ta år att bearbeta allting och förstå vad som hände och att faktiskt försöka acceptera hur det har blivit. Åtminstone i mitt fall.

OBS! Inlägget är INTE riktat åt personen som kommenterade, utan det är bara överlag. Ni får självklart ha era åsikter och tankar, men tänk er för och försök sätta er in i personen i frågans situation innan.