Jag sitter och funderar på hur det kändes. Hur det kändes när ni var tio tillsammans. När jag kunde göra ”high-five”, skaka hand med folk utan att tveka, gå med kortärmat utan att tänka på att något var fel.



Visst låter det knäppt? Att en liten kroppsdel som egentligen inte gör någon nytta kan förändra ens liv så mycket. 
Jag förlorade ett finger i kampen mot döden, men jag förlorade också mitt självförtroende och min självkänsla. 



Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att vara ”normal” igen. Att kunna känna sig fin. Våga gå med bara armar utan att tänka på alla blickar som sjunker ner mot handen.


Min hjärna går upp i varv för minsta lilla sak jag ska göra med just den handen. Jag måste till och med tänka när jag ska hålla någon i handen, för jag vill inte hålla med höger. 
Det tar emot varje gång jag ska sträcka fram handen och hälsa - det är min mardröm. 



Mitt självförtroende sjunker för varje dag som går, det går i takt med handen. Ju mer den tynar bort, ju mer synlig blir den och desto mer trycks jag ner mot marken. Men jag kan inte skylla på någon. Det är mitt egna fel. Jag vågar inte släppa taget och lämna det bakom mig. Jag vågar inte intala mig själv att jag inte valde detta. Jag vågar inte lära mig att leva med det!



Ibland önskar jag att du försvann helt... Du är ju ändå på väg åt det hållet.

”It’s gonna get harder before it gets easier. But it will get better, you just gotta make it through the hard stuff first.”