Har du någon gång tänkt på hur det känns när en del av ditt liv, dig själv, din lycka och glädje, bara tas ifrån dig och du får aldrig veta varför?

Trots mina 3år utan cancer så ligger jag fortfarande helt frustrerad och tankspridd om nätterna. Att jag lever än idag är jag enormt tacksam för, men jag kan inte undgå frustrationen och ilskan för det som förstörde mitt liv. Det som gjorde att jag inte kan leva ut mitt liv till 100%. Det som stal en del av mig.

Alla ärr, tankar, känslor, blickar och påminnelser... Kommer jag någonsin komma bort från detta?
Jag är trött på att leva ett liv där jag ständigt måste tänka på mitt klädval, att jag endast ska använda långärmat för att dölja de spår cancern lämnat efter sig. Eller blickarna man får vid ett handskak men ingen vågar fråga. Eller känslan av oro för att en dag få uppleva samma helvete igen. Kommer jag någonsin acceptera mitt nya liv?