Kommer jag någonsin acceptera mitt nya liv?
Har du någon gång tänkt på hur det känns när en del av ditt liv, dig själv, din lycka och glädje, bara tas ifrån dig och du får aldrig veta varför?
Trots mina 3år utan cancer så ligger jag fortfarande helt frustrerad och tankspridd om nätterna. Att jag lever än idag är jag enormt tacksam för, men jag kan inte undgå frustrationen och ilskan för det som förstörde mitt liv. Det som gjorde att jag inte kan leva ut mitt liv till 100%. Det som stal en del av mig.
Alla ärr, tankar, känslor, blickar och påminnelser... Kommer jag någonsin komma bort från detta?
Jag är trött på att leva ett liv där jag ständigt måste tänka på mitt klädval, att jag endast ska använda långärmat för att dölja de spår cancern lämnat efter sig. Eller blickarna man får vid ett handskak men ingen vågar fråga. Eller känslan av oro för att en dag få uppleva samma helvete igen. Kommer jag någonsin acceptera mitt nya liv?
Hej Jennifer! Såg din bloggrubrik på facebook och då jag känner igen mig i det så kände jag för att slänga iväg en kommentar:
Jag kände precis likadant själv: jag kan inte räta ut tre av fingrarna på vänsterhanden och böjer automatiskt högerhanden i samma position för att det inte ska "sticka ut", men förr undvek jag även att bada (visa mig i bikini: alla strålningszoner på min rygg blev brännskadade), att ha på mig något urringat (ärr från CVKn), att ha på mig t-shirt (vänsterarmen är nästan hälften så smal som högern), osv. MEN, men tiden blir man(jag) bekväm med sin kropp och hur livet har format den.
Jag hoppas verkligen att du kommer att komma till den punkten i livet med, visst det är jobbigt att det uppstår en stel stämning när man måste förklara vissa cancerrelaterade "fel" på kroppen, men det är också ett resultat av vad man åstadkommit här i livet och så länge man själv inte bryr sig så kommer det sig naturligt att inte bry sig om vad andra eventuellt tycker och tänker om saken!
Kriga på :)