Det värsta du kan göra är att ta steget tillbaka.

Det värsta du kan göra är att backa tillbaka.
När jag blev sjuk trodde jag att mina vänner var som änglar. Att dom skulle finnas där för mig. Och det gjorde dom! Tills det hade gått bara ett par veckor, sen stod det bara en liten ängel kvar och fann ingen anledning till att backa tillbaka. Den sista ängeln, det var Julia!

Jag kunde inte förstå de personer som ansåg mig som deras vän, men som sedan backade tillbaka då jag behövde dom som mest. Var dom rädda? Eller trodde dom att jag ville vara ifred? Då kände dom inte mig! Allt jag ville det var att bli behandlad som om jag aldrig vore sjuk. Det lyckades bara en person med- Julia! 
Jag fick aldrig frågan om någonting, allt som jag var med på förr var jag inte längre med på. Den sämsta bortförklaringen jag fick höra var ”Jag trodde inte du orkade”. Trodde? Ta reda på det istället för att använda ordet tro! Sen var jag som bortglömd. Jag existerade inte längre i deras ögon.
Trots allting så förlät jag dom. Jag tänkte ”Vad hade jag gjort om jag satt i deras situation?”. Men en sak jag aldrig hade gjort, det vore att backa tillbaka! Alla bör veta att Cancer inte smittar men att det är ärftligt. Det värsta du kan göra är att ta steget tillbaka!
Vore det inte för Julia (och min familj + några stöttepelare runt om i landet) hade jag inte haft någon som helst anledning till att vara kvar på jorden. Det var tack vare att dom visade medlidande och brydde sig som gjorde så jag insåg att det faktiskt fanns något att kämpa för!
OBS! Jag anklagar ingen.
När jag blev sjuk trodde jag att mina vänner var som änglar. Att dom skulle finnas där för mig. Och det gjorde dom! Tills det hade gått bara ett par veckor, sen stod det bara en liten ängel kvar och fann ingen anledning till att backa tillbaka. Den sista ängeln, det var Julia!
Jag kunde inte förstå de personer som ansåg mig som deras vän, men som sedan backade tillbaka då jag behövde dom som mest. Var dom rädda? Eller trodde dom att jag ville vara ifred? Då kände dom inte mig! Allt jag ville det var att bli behandlad som om jag aldrig vore sjuk. Det lyckades bara en person med- Julia! 
Jag fick aldrig frågan om någonting, allt som jag var med på förr var jag inte längre med på. Den sämsta bortförklaringen jag fick höra var ”Jag trodde inte du orkade”. Trodde? Ta reda på det istället för att använda ordet tro! Sen var jag som bortglömd. Jag existerade inte längre i deras ögon.
Trots allting så förlät jag dom. Jag tänkte ”Vad hade jag gjort om jag satt i deras situation?”. Men en sak jag aldrig hade gjort, det vore att backa tillbaka! Alla bör veta att Cancer inte smittar men att det är ärftligt. Det värsta du kan göra är att ta steget tillbaka!

Vore det inte för Julia (och min familj + några stöttepelare runt om i landet) hade jag inte haft någon som helst anledning till att vara kvar på jorden. Det var tack vare att dom visade medlidande och brydde sig som gjorde så jag insåg att det faktiskt fanns något att kämpa för!
OBS! Jag anklagar ingen.

Det var det jobbigaste på hela resan

Det var det jobbigaste på hela resan
Det var inte bara jag som mådde dåligt då jag fick i mig en massa cytostatika och sedan åkte på en massa infektioner. Det var inte heller jag som hade värst. Jag tycker inte synd om mig själv för att just jag drog nitlotten och fick cancer, för jag tycker inte att jag har haft det tuffast även om jag fick ta alla smällar. Utan de personer som hade det värst, det var min familj! Dom visste inte alltid hur jag mådde då jag oftast undvek att prata om det eller drog till med en lögn och sa att allt var bra när det egentligen var så långt ifrån bra det kunde bli.
Att stötta en allvarligt sjuk människa som man inte vet ska fortsätta få ha sitt liv i behåll kan inte vara enkelt. Jag mådde dåligt över att min familj gjorde det. Dom såg hur jag hade det, men kunde inte känna den smärtan jag kände. Dom visste aldrig om jag skulle ge upp hoppet eller om jag skulle fortsätta, det visste bara jag. Det ända dom kunde göra, det var att finnas där för mig. Titta på mig och prata med mig som om jag aldrig vore sjuk. Men hur lätt kan det ha varit för dom? Hur många hade dom bakom sig som stöttade när dom var nere? INGEN! Alla tar för givet att det är den drabbade som har det värst. Men så är det inte alltid, i alla fall inte i mitt fall och vad jag känner. Jag mådde hyfsat bra emellan åt, men att sedan se sin familj må dåligt fick mig att tänka om. Det har inte gått en enda sekund då jag tyckt synd om mig själv för att jag fick smällen, jag är snarare glad över det. Jag hade aldrig velat eller klarat av att sitta i den sits som mina föräldrar och syskon gjorde. Detta var det jobbigaste på hela redan...
Det var inte bara jag som mådde dåligt då jag fick i mig en massa cytostatika och sedan åkte på en massa infektioner. Det var inte heller jag som hade värst.
Jag tycker inte synd om mig själv för att just jag drog nitlotten och fick cancer, jag tycker inte att jag har haft det tuffast även om jag fick ta alla smällar. Utan de personer som hade det värst, det var min familj! Dom visste inte alltid hur jag mådde då jag oftast undvek att prata om det eller drog till med en lögn och sa att allt var bra när det egentligen var så långt ifrån bra det kunde bli.
Att stötta en allvarligt sjuk människa som man inte vet ska fortsätta få ha sitt liv i behåll kan inte vara enkelt. Jag mådde dåligt över att min familj gjorde det. Dom såg hur jag hade det, men kunde inte känna den smärtan jag kände. Dom visste aldrig om jag skulle ge upp hoppet eller om jag skulle fortsätta, det visste bara jag. Det ända dom kunde göra, det var att finnas där för mig. Titta på mig och prata med mig som om jag aldrig vore sjuk. Men hur lätt kan det ha varit för dom? Hur många hade dom bakom sig som stöttade när dom var nere? INGEN! Folk tar för givet att det är den drabbade som har det värst. Men så är det inte alltid, i alla fall inte i mitt fall och vad jag känner. Jag mådde hyfsat bra emellan åt, men att sedan se sin familj må dåligt fick mig att tänka om. Det har inte gått en enda sekund då jag tyckt synd om mig själv för att jag fick smällen, jag är snarare glad över det. Jag hade aldrig velat eller klarat av att sitta i den sits som mina föräldrar och syskon gjorde. Detta var det jobbigaste på hela resan....

Jag älskar er över hela mitt hjärta!


OBS! Hade ingen bild på mig och papi, därför han fick en egen liten bild.

-

Men jag får absolut inte glömma den personen som var stark nog att stå kvar trots att alla andra gick. Den person som stod utanför min dörr då jag bara några minuter tidigare ringt och sagt "Kan du komma hit?". Den person som bevisar hur äkta vänskap ser ut.
Bästa vän, jag älskar dig!


Jag glömmer dig aldrig.

Jag glömmer dig aldrig.
Du följde mig vart jag än gick, du gav mig alltid något att titta på. Jag kunde känna så tydligt att du fanns där trots att jag inte riktigt såg hur du såg ut. Du blev en del av hela mig. Du gjorde mig trött, men brydde dig inte. Du växte och växte, men ändå hoppades jag att du var god inuti. Men du visade dig vara av den elaka sorten. Du gav mig ett rent helvete!

Cancer jävel, jag glömmer dig aldrig!
Du följde mig vart jag än gick, du gav mig alltid något att titta på. Jag kunde känna så tydligt att du fanns där trots att jag inte riktigt såg hur du såg ut. Du blev en del av hela mig. Du gjorde mig trött, men brydde dig inte. Du växte och växte, men ändå hoppades jag att du var god inuti. Men du visade dig vara av den elaka sorten. Du gav mig ett rent helvete!
Cancer jävel, jag glömmer dig aldrig!