Vägen till beskedet - DEL 3 av 3

Den 4 December fick jag som sagt var min bekräftelse på vad jag hela tiden trott. Denna dagen var faktiskt den jobbigaste dagen på hela "resan". 
Jag minns att mamma hämtade mig i skolan och vi åkte hem till pappa och satte oss i köket. Jag anade ingenting och förstod ingenting förrän jag kollade på mamma och såg hennes tårfyllda ögon. -"Jennifer, du har en tumör! Din knöl på handen är en tumör.
Jag brast ut i tårar och förstod ingenting, trots att jag hade anat det hela tiden så ville jag inte höra det. Jag tittade på mina föräldrar och sa -"Jag kommer dö!". Då visste jag inte att det fanns två olika sorters tumörer. En elak- och en godartad. Vi visste inte om den var elakartad ännu, utan jag fick åka och göra biupsiprover vilket gjorde att jag gick och var orolig i 10dagar fram tills beskedet.

Den 14 December, -09. Jag och mina föräldrar åker till Sahlgrenska, i Göteborg för att få det ända svar vi velat ha sedan Augusti. Vi fick vårt svar. Men inte det vi hade önskat! 
Doktorn som jag då tidigare hade träffat kom in till rummet där vi satt. Han kom in med ett vitt A4 papper och med tårfyllda ögon. Redan då förstod jag vad han skulle säga. Jag hade fått Cancer!

Dagen efter beskedet började min resa.....


Vägen till beskedet - DEL 2 av 3

I slutet av September gick jag ner till Vårdcentralen för att dom skulle ta en titt på handen. Men även där trodde dom att det var en slags fettknöl. Men för att vi skulle ta det säkra före det osäkra skickades en remiss till Kungälvs sjukhus för att göra en MR =  Magnetröntgen

Minns jag rätt så var det ungefär i Oktober månad som jag fick tid för en MR. Och i drygt en och en halv månads väntan gick jag med oron i kroppen om att det skulle visa sig vara något annat än en fettknöl. 
Jag hade svårt att koncentrera mig i skolan. Handen blev allt värre och värre. Och jag började ha onödiga diskussioner med vissa lärare p.g.a att jag inte kunde jobba på vissa lektioner då jag fick så ont i handen.

Jag kände på mig från hela början att någonting var fel. Det första jag sa var ju "Jag har Cancer!" trots att jag inte visste vad det var. Jag stod fast vid mitt ord om att något var fel. Den 4 December 2009 fick jag min bekräftelse....


Fortsättning följer.....

Vägen till beskedet - DEL 1 av 3

Det var en solig sommardag i slutet av Juli- början av Augusti 2009, då jag och en tjejkompis satt och fika nere vid havet. Helt plötsligt känner jag någonting som inte riktigt stämmer Något som känns som en stor bula. Jag kollar på min högerhand och säger något i stil med -"Titta! Jag har en stor knöl på handen. Jag har fått cancer!" 
Jag ringde direkt till min mamma, som själv jobbar inom sjukvården och sa att jag hade upptäckt en stor knöl på handen. Men då svarade hon- "Det är nog ingen fara. Det är säkert bara en fettknöl."
Jag och Johanna, som då var med mig skämtade om att det var Cancer. Jag själv visste inte ens vad Cancer var för något. Jag trodde det var något som bara äldre kunde drabbas av och något man inte kan vinna över.

Dagarna gick och jag tänkte inte mer på knölen som fanns där. Tills en dag kom, då jag satt och väntade på bussen på väg hem från skolan. Jag insåg att knölen hade blivit mycket större. Den var stor som ett ägg, och handflatan hade inte längre en liten "grop", utan den var helt rak och platt. Mitt ringfinger fungerade inte som det skulle, det gick inte att räta på det, eller att trycka ihop det med de andra fingrarna utan att jag var tvungen att anstränga mig. 
Jag blev fort trött i handen och den började göra ont.....


Fortsättning följer.......