Du tynar bort mer och mer...

Jag sitter och funderar på hur det kändes. Hur det kändes när ni var tio tillsammans. När jag kunde göra ”high-five”, skaka hand med folk utan att tveka, gå med kortärmat utan att tänka på att något var fel.



Visst låter det knäppt? Att en liten kroppsdel som egentligen inte gör någon nytta kan förändra ens liv så mycket. 
Jag förlorade ett finger i kampen mot döden, men jag förlorade också mitt självförtroende och min självkänsla. 



Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att vara ”normal” igen. Att kunna känna sig fin. Våga gå med bara armar utan att tänka på alla blickar som sjunker ner mot handen.


Min hjärna går upp i varv för minsta lilla sak jag ska göra med just den handen. Jag måste till och med tänka när jag ska hålla någon i handen, för jag vill inte hålla med höger. 
Det tar emot varje gång jag ska sträcka fram handen och hälsa - det är min mardröm. 



Mitt självförtroende sjunker för varje dag som går, det går i takt med handen. Ju mer den tynar bort, ju mer synlig blir den och desto mer trycks jag ner mot marken. Men jag kan inte skylla på någon. Det är mitt egna fel. Jag vågar inte släppa taget och lämna det bakom mig. Jag vågar inte intala mig själv att jag inte valde detta. Jag vågar inte lära mig att leva med det!



Ibland önskar jag att du försvann helt... Du är ju ändå på väg åt det hållet.

”It’s gonna get harder before it gets easier. But it will get better, you just gotta make it through the hard stuff first.” 
 

Om morgondagen bara kunde vänta.....

Imorgon den 7 maj 2013 säger jag adjö till Drottning Silvias barnsjukhus och avdelning 321/322. Det känns...tomt. Finner inga ord. Jag har vetat om detta en längre tid och jag visste att dagen skulle komma, men jag har inte velat inse. 

Nu undrar ni säkert varför jag inte är glad och firar då jag äntligen får lämna sjukdomstidens värsta dagar bakom mig. Men jag är inte glad... 



Tidig morgon den 14 December 2009 skrevs jag in på Östra sjukhuset i Göteborg och det har varit som mitt andra hem i 3 och ett halvt år. Det har tagit mig så många år att bygga upp ett förtroende för alla som har jobbat med mig och fått dom att lära känna den jag är. Det var inte lätt att veta hur en envis liten rödhårig tjej ville ha det, men tillslut insåg dom hur man skulle ”hantera” mig. Allt ifrån att mamma fick sätta PVK på mig när tillfällen fanns, till hur dom visste att jag alltid somnade när jag gjorde magnetröntgen så det inte var någon idé att dom försökte prata med mig.



Nu är det dags att flytta över till Sahlgrenska, till vuxenavdelningen. Det är inget främmande sjukhus. Det var där jag opererade bort tumören och det är där jag träffar min handkirurg och ”tumördoktor”. Men ändå vill jag inte lämna Östra. 



Det tog mig cirka 3år att känna trygghet på Östra, och ändå har de som jobbar där sätt mig i mina värsta dagar. Dom har sätt mig kämpa och kriga för mitt liv. Dom har sätt mig gråta och skrika av smärta. Men nu då?! Ska det ta ytterligare tre år för att nya människor ska förstå vem jag är, vad jag vill och hur jag vill att det ska vara.



Om morgondagen bara kunde vänta.... Vänta i si sådär 8 år till....