Verkligheten börjar komma ikapp

Ett år och 114 dagar har passerat sedan jag svalde min sista cellgiftstablett någonsin (förhoppningsvis). Det har varit en berg-och-dalbana som har varierat från ena dagen till den andra. Tankarna, funderingarna och alla dess frågetecken har svävat omkring i huvudet, men ju längre tid det tar ju mer bearbetning och förbättring blir det.

 

Bloggen har börjat försvinna allt mer och mer, detta på grund av att jag faktiskt inte känner någonting längre. Jag känner varken glädje eller sorg efter allt som har hänt. Jag har inte längre några tankar där jag orkar lägga ner min energi eller ligga och grubbla på någonting som kanske aldrig kommer att ske.

Det kommer alltid finnas de stunder då jag vill sjunka ner, dränka mig i alla hemska minnen och ställa mig alla de där frågorna som börjar med Varför? eller tänka på alla de där meningar som börjar med Tänk om.... Men just nu så vill jag inte det, jag vill inte må dåligt över mitt förflutna, jag vill må bra.

 

Det går inte att trycka på en ”delete-knapp” och sen är de förflutna bortblåst. Det kommer alltid att ha varit en del av mitt liv, en del av mig och en del av den jag kommer att vara resten av mitt liv. Jag har inte, kommer inte och vill inte acceptera allting som hänt men jag kan ändå leva med det.

Sjukdomen gjorde mig till den jag är i dag och just nu ser jag det bara till dennes fördel. Många tycker jag har förändrats, och jag tänker inte argumentera emot. Jag är snart 17år, kanske skulle jag inte växt upp såhär fort. Men, för första gången på snart hela sjutton år vet jag äntligen vem jag är. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag vill göra med mitt liv.

Jag har fått erfarenheter från någonting som jag knappt hade hört talas om tidigare och jag har fått bevisat för mig att vi människor är starkare än vad vi tror och att kämpar glöden finns inom oss alla.

Puss o Kram
Verkligheten kallar!


14 December 2009 - 14 December 2011

14 December 2009 - 14 December 2011
Dagen då bomben släpptes - Jag hade fått cancer
Tänk dig en kylig måndagsmorgon och frosten ligger nere på marken, du är trött då klockan bara är strax efter 07.00 på morgonen. Du har gått och satt dig i bilen men är inte på väg till ditt arbete eller till skolan, vilket du vanligtvis brukar vara på en vanlig vardag. Nej, för just denna dagen, den 14 December, det var en dag som skulle beskriva hur ditt kommande år skulle se ut. Du var nu på väg till sjukhuset för att få ett besked om du hade cancer eller inte.
Igår var det som vilken dag som helst, du var en helt frisk människa. Ingen hade påstått att det var något fel på dig mer än en liten knöl som visade sig på din hand. Men tydligen så var du allvarligt sjuk dagen därpå. Hur gick detta till? Igår var jag 14år och en helt frisk människa, idag är jag också 14år men vet inte ens om jag får fylla 15... 
Sedan den dagen förändrades mitt liv totalt och det kommer alltid finnas en pusselbit som inte kan sätta ihop mig igen.
Idag är det två årsen sedan denna beskrivning var verklighet. Har du någon gång tänk på att det kan bli såhär? Att morgondagen kan chocka dig totalt och vända ditt liv helt upp och ner. Du vet aldrig när mörkret kommer och ljusen slocknar... Det kan vara i morgon, i övermorgon, om en vecka, om en månad, om ett år eller inte alls. Men ta aldrig för givet att det inte händer just dig! Så ta vara på ditt liv för du vet ärligt talat inte hur länge du får ha kvar det....
Dagen då bomben släpptes - Jag hade fått cancer

Tänk dig en kylig måndagsmorgon och frosten ligger nere på marken, du är trött då klockan bara är strax efter 07.00 på morgonen. Du har gått och satt dig i bilen men är inte på väg till ditt arbete eller till skolan, vilket du vanligtvis brukar vara på en vanlig vardag. Nej, för just denna dagen, den 14 December, det var en dag som skulle beskriva hur ditt kommande år skulle se ut. Du var nu på väg till sjukhuset för att få ett besked om du hade cancer eller inte.
Igår var det som vilken dag som helst, du var en helt frisk människa. Ingen hade påstått att det var något fel på dig mer än en liten knöl som visade sig på din hand. Men tydligen så var du allvarligt sjuk dagen därpå. Hur gick detta till? Igår var jag 14år och en helt frisk människa, idag är jag också 14år men vet inte ens om jag får fylla 15... 
Sedan den dagen förändrades mitt liv totalt och det kommer alltid finnas en pusselbit som inte kan sätta ihop mig igen.
Idag är det två årsen sedan denna beskrivning var verklighet. Har du någon gång tänkt på att det kan bli såhär? Att morgondagen kan chocka dig totalt och vända ditt liv helt upp och ner. Du vet aldrig när mörkret kommer och ljusen slocknar... Det kan vara i morgon, i övermorgon, om en vecka, om en månad, om ett år eller inte alls. Men ta aldrig för givet att det inte händer just dig! Så ta vara på ditt liv för du vet ärligt talat inte hur länge du får ha kvar det....

Bild från första behandlingen..

OBS! Blir ingen uppdatering på tre veckor för om 4 timmar sitter jag på ett flygplan och tänkte hälsa på solen i Thailand några veckor. Så jag vill passa på att önska er alla en riktig God Jul och Gott Nytt År!

Mom, am i going to die?

Mum, am i going to die?
Idag, den 3 December för exakt två årsen hände något i mitt liv som fick mig att stanna upp. Jag trodde för första gången att jag skulle dö - på riktigt.! 

Det var en vanlig fredags eftermiddag och mamma hämtade upp mig efter skolan för att sedan köra hem mig till pappa då dom ändå skulle berätta någonting. Så fort vi kom hem satte vi oss vid köksbordet och jag hade inga föraningar till någonting försen det blev en kort tystnad och jag kollade på mamma som satt med tårfyllda ögon. ”Vad händer.?!” tänkte jag tyst för mig själv... 
- Jennifer, du har en tumör. Hörde jag mamma säga och jag förstod ingenting. Jag satt helt chockad och kunde sedan inte hålla tillbaka mina tårar så jag insåg att knölen jag hade i handen var tumören! 
- Kommer jag dö? Var allt jag fick fram och allt jag tänkte på var att ’nu är mitt liv över vid endast 14års åldern.’ 
Efter att jag hade sansat mig fick jag förklarat för mig att vi ännu inte visste om den var god- eller elakartad.
Trots att jag inte visste ifall jag var sjuk eller inte så var detta den värsta dagen på hela min ”resa”. P.g.a att vi sedan fick reda på att jag var sjuk, var det som om mina föräldrar satt och sa till mig ”Du har en dödlig sjukdom, och vi är inte hundra på om du kommer klara dig.” Precis så kändes det.. Att ha fått beskedet utav sina föräldrar istället för en läkare...
Idag, den 4 December för exakt två årsen hände något i mitt liv som fick mig att stanna upp. Jag trodde för första gången att jag skulle dö - på riktigt.!

-
Det var en vanlig fredags eftermiddag och mamma hämtade upp mig efter skolan för att sedan köra hem mig till pappa då dom ändå skulle berätta någonting. Så fort vi kom hem satte vi oss vid köksbordet och jag hade inga föraningar till någonting försen det blev en kort tystnad och jag kollade på mamma som satt med tårfyllda ögon. ”Vad händer.?!” tänkte jag tyst för mig själv...
- Jennifer, du har en tumör. Hörde jag mamma säga och jag förstod ingenting. Jag satt helt chockad men kunde sedan inte hålla tillbaka mina tårar då jag insåg att knölen jag hade i handen var tumören!
- Kommer jag dö? Var allt jag fick fram och allt jag tänkte på var att ’nu är mitt liv över vid endast 14års åldern.’ 
Efter att jag hade sansat mig fick jag förklarat för mig att vi ännu inte visste om den var god- eller elakartad.
-
Trots att jag inte visste ifall jag var sjuk eller inte så var detta den värsta dagen på hela min ”resa”. P.g.a att vi sedan fick reda på att jag var sjuk, var det som om mina föräldrar satt och sa till mig ”Du har en dödlig sjukdom, och vi är inte hundra på om du kommer klara dig.” Precis så kändes det.. Att jag fick beskedet utav mina föräldrar istället för en läkare...