Svar på tal!



Svar: Hej! Jag är rädd att jag säger fel till dig nu eftersom jag tyvärr inte är så påläst om lipom. Men lipom är en godartad tumör som botas genom operation. En godartad tumör är inte cancer, därmed tror jag inte du har cancer och du behöver inte vara orolig. Kram!

Min idol, min förebild & min inspiration källa

Alla har vi olika förebilder som vi ser upp till och som inspirerar oss. Jag har aldrig riktigt haft en förebild försen då jag var iväg på ett storläger nu i helgen som barncancerföreningen i östra hade arrangerat.

Under drygt en timmes prat fick denna person mig att tänka och se livet från ett annat perspektiv. Trots att vi båda genomgått en cancer sjukdom så fick han mig att inse saker och ting som jag inte förstått försen nu.

Denna kille jag talar om heter Aron Anderson. Han är en kille som drabbades av cancer när han var åtta år och ett år senare blev han rullstolsburen. Han bevisade för mig att oavsett situation så går det att uppfylla sina drömmar och mål och man behöver inte vara ”perfekt” för att nå dit man vill komma.
Trots att Aron sitter i rullstol till vardags kan han klättra upp för en 12 meter hög stolpe och han kan utföra idrottsaktiviteter, t.ex kälkhockey och maraton.

Aron fick mig att inse att mitt bort amputerade ringfinger endast är en ursäkt för att jag tycker synd om mig själv. Jag tar fingret som en bortförklaring till varför jag inte kan göra som alla andra när jag i självaverket kan göra PRECIS som alla andra bara att det krävs mer tid och möjligtvis andra ”verktyg”.

Aron Anderson, en kämpe som jag är säker på att med sin inställning, uppnå sitt stora mål - att bli bäst i världen på maraton.

Min idol, min förebild och min inspiration källa.

Besök hans hemsida på: http://aronanderson.se/

Verkligheten börjar komma ikapp

Ett år och 114 dagar har passerat sedan jag svalde min sista cellgiftstablett någonsin (förhoppningsvis). Det har varit en berg-och-dalbana som har varierat från ena dagen till den andra. Tankarna, funderingarna och alla dess frågetecken har svävat omkring i huvudet, men ju längre tid det tar ju mer bearbetning och förbättring blir det.

 

Bloggen har börjat försvinna allt mer och mer, detta på grund av att jag faktiskt inte känner någonting längre. Jag känner varken glädje eller sorg efter allt som har hänt. Jag har inte längre några tankar där jag orkar lägga ner min energi eller ligga och grubbla på någonting som kanske aldrig kommer att ske.

Det kommer alltid finnas de stunder då jag vill sjunka ner, dränka mig i alla hemska minnen och ställa mig alla de där frågorna som börjar med Varför? eller tänka på alla de där meningar som börjar med Tänk om.... Men just nu så vill jag inte det, jag vill inte må dåligt över mitt förflutna, jag vill må bra.

 

Det går inte att trycka på en ”delete-knapp” och sen är de förflutna bortblåst. Det kommer alltid att ha varit en del av mitt liv, en del av mig och en del av den jag kommer att vara resten av mitt liv. Jag har inte, kommer inte och vill inte acceptera allting som hänt men jag kan ändå leva med det.

Sjukdomen gjorde mig till den jag är i dag och just nu ser jag det bara till dennes fördel. Många tycker jag har förändrats, och jag tänker inte argumentera emot. Jag är snart 17år, kanske skulle jag inte växt upp såhär fort. Men, för första gången på snart hela sjutton år vet jag äntligen vem jag är. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag vill göra med mitt liv.

Jag har fått erfarenheter från någonting som jag knappt hade hört talas om tidigare och jag har fått bevisat för mig att vi människor är starkare än vad vi tror och att kämpar glöden finns inom oss alla.

Puss o Kram
Verkligheten kallar!