High FOUR?

För två år sedan låg jag på operationsbordet på Sahlgrenska, redo för att ta bort inkräktaren som hade bosatt sig i min hand. Jag somnade in med fem fingrar på vardera hand. Två och en halv timme senare kunde jag inte längre göra ”high five” med min höger hand. Mycket kan förändras på bara några timmar......
För två år sedan låg jag på operationsbordet på Sahlgrenska, redo för att ta bort inkräktaren som hade bosatt sig i min hand. Jag somnade in med fem fingrar på vardera hand. Två och en halv timme senare kunde jag inte längre göra ”high five” med min höger hand. Mycket kan förändras på bara några timmar......

There’s a story behind every person.

Cancer må vara en sjukdom där många tror ”att man behandlas, sen är det som bortblåst.”  Att man kan lägga det bakom sig, glömma allting och bara leva i nuet. Och visst, jag lever i nuet, men sjukdomen följer alltid med. Sjukdomen sitter inte längre inuti mig, men den står skrivet utanpå. Den står skrivet på mina ärr.
Jag må se ut som en ”normal” tonåring, men under allt skinn döljer sig en helt annan människa. En människa med rädsla och oro. Rädsla för att döden ännu en gång tänker öppna sina dörrar, eller oron inför att varje återbesök ska sluta i tårar. 

Att blicka tillbaka på tiden då allt var som mörkast, får min kropp att skaka. Att se på alla bilder, filmer eller lyssna på låtar som är kopplade till min sjukdoms tid.
Jag försöker att vara positiv, se på det ljusa som sjukdomen gav med sig och vara tacksam för att jag fortfarande har ett liv. Det är svårt att inse att allting var en verklighet. Jag väntar fortfarande på att någon ska väcka mig och säga att allting var en mardröm. Det kommer aldrig att ske, det har hänt och det kommer aldrig någonsin att försvinna.
Var dag som går klarnar det upp om vad som egentligen hänt. Dag för dag kämpar jag mig igenom min rädsla, min oro  - min f.d sjukdom.
Jag har inte längre cancer, men jag kommer alltid att ha haft det. Jag kommer alltid kunna säga ”jag har haft cancer” eller svara ”Ja” om folk ställer frågan ”har du haft cancer”.
Sjukdomen är borta, men definitivt inte allt den förde med sig. Jag känner mig fortfarande sjuk, och jag kommer inte känna mig frisk förrän dagen kommer då jag inte längre behöver besöka ett sjukhus för ett återbesök som handlar om cancer.
Cancer må vara en sjukdom där många tror ”att man behandlas, sen är det som bortblåst.”  Att man kan lägga det bakom sig, glömma allting och bara leva i nuet. Och visst, jag lever i nuet, men sjukdomen följer alltid med. Sjukdomen sitter inte längre inuti mig, den står skrivet utanpå. Den står skrivet på mina ärr.
-
Jag må se ut som en ”normal” tonåring, men under allt skinn döljer sig en helt annan människa. En människa med rädsla och oro. Rädsla för att döden ännu en gång tänker öppna sina dörrar, eller oron inför att varje återbesök ska sluta i tårar.
-
Att blicka tillbaka på tiden då allt var som mörkast, får min kropp att skaka. Att se på alla bilder, filmer eller lyssna på låtar som är kopplade till min sjukdoms tid.
-
Jag försöker att vara positiv, se på det ljusa som sjukdomen gav med sig och vara tacksam för att jag fortfarande har ett liv. Det är svårt att inse att allting var en verklighet. Jag väntar fortfarande på att någon ska väcka mig och säga att allting var en mardröm. Det kommer aldrig att ske, det har hänt och det kommer aldrig någonsin att försvinna.
-
Var dag som går klarnar det upp om vad som egentligen hänt. Dag för dag kämpar jag mig igenom min rädsla, min oro  - min f.d sjukdom.
-
Jag har inte längre cancer, men jag kommer alltid att ha haft det. Jag kommer alltid kunna säga ”jag har haft cancer” eller svara ”Ja” om folk ställer frågan ”har du haft cancer?
-
Sjukdomen är borta, men definitivt inte allt den förde med sig. Jag känner mig fortfarande sjuk, och jag kommer inte känna mig frisk förrän dagen kommer då jag inte längre behöver besöka ett sjukhus för ett återbesök som handlar om cancer.
-
There’s a story behind every person.
There’s a reason why they’re the way they are.
They aren’t just like that because they want to.
Something in the past created them,
and sometimes it’s impossible to fix them.