16 januari 2011, det är dagen då jag tog min sista cellgiftstablett. Från den dagen trodde jag att mitt liv äntligen kunde gå tillbaka till den normala vardagen, inklusive alla återbesök som jag redan visste skulle följas upp i många år framöver. Men det var aldrig till något besvär, jag kunde leva ett ”normalt” liv trots läkarbesök var tredje månad och som glesades ut mer allt eftersom. 
Detta varade inte länge. Biverkningar, komplikationer och besvär tillkom ganska snart efter avslutad behandling.

Jag orkar inte mer. Jag är så jävla trött på allt detta nu, det går bara åt fel håll. 
Femte operationen på handen som gjordes förra veckan var till för att få ett bättre grepp i tummen så att den inte låser sig, vilket också ledde till att jag inte längre kommer att ha full funktion i tummen som tidigare. Detta är inte roligt längre.
Idag sa jag för första gången ifrån när jag skulle ta bort alla 20 stygnen i handen. Jag låg på sängen och hyperventilerade, tårarna rann och allt jag sa var ”jag vill inte mer. jag orkar inte!”

När jag kommer hem har jag fått ett brev från sjukhuset. Det var svaren på skelettscinten jag gjorde dagen före operationen. 
En skelettscint innebär att man sprutar in ett radioaktivt ”medel” som kommer sätta sig på cancerceller om det skulle finnas några. Vanligtvis sätter det sig även på alla organ och urinblåsan utan att det är någonting. Men denna gången hade detta radioaktiva medlet samlat sig både på min högra fotled och vänster armbåge. Inget jag behövde oroa mig för men ska undersöka dessa ställen nästa vecka igen. 

Är det såhär jag ska behöva leva? Jag har inte kontroll på någonting, inte ens mig själv. Jag är inte rädd, jag ligger inte och grubblar och oroar mig för att cancern ska komma tillbaka. Jag är bara så förbaskat trött på detta! Nya saker dyker upp hela tiden, är det inte de ena så är de det andra.

Extrem viktnedgång på bara några veckor utan ändringar i livsstilen.
Förstorad sköldkörtel helt plötsligt.
Små gallstenar i buken - men inget att oroa sig för.
Något som inte stod helt rätt till i fotled och armbåge - inget att oroa sig för.

FÖR FAN! Jag förstår ingenting. Sluta säg ”inget att oroa sig för”, FÖRKLARA vad som menas istället! Vadå gallsten? Är det farligt? Kan det bli farligt? 

”Hej. Detta är svensk sjukvård, här får du ta reda på vad saker och ting innebär på egen hand.”
Dra åt skogen! Jag är trött på detta och vill börja leva mitt liv någon gång!