Så jävla trött på skiten - låt mig leva!

16 januari 2011, det är dagen då jag tog min sista cellgiftstablett. Från den dagen trodde jag att mitt liv äntligen kunde gå tillbaka till den normala vardagen, inklusive alla återbesök som jag redan visste skulle följas upp i många år framöver. Men det var aldrig till något besvär, jag kunde leva ett ”normalt” liv trots läkarbesök var tredje månad och som glesades ut mer allt eftersom. 
Detta varade inte länge. Biverkningar, komplikationer och besvär tillkom ganska snart efter avslutad behandling.

 

Jag orkar inte mer. Jag är så jävla trött på allt detta nu, det går bara åt fel håll. 
Femte operationen på handen som gjordes förra veckan var till för att få ett bättre grepp i tummen så att den inte låser sig, vilket också ledde till att jag inte längre kommer att ha full funktion i tummen som tidigare. Detta är inte roligt längre.
Idag sa jag för första gången ifrån när jag skulle ta bort alla 20 stygnen i handen. Jag låg på sängen och hyperventilerade, tårarna rann och allt jag sa var ”jag vill inte mer. jag orkar inte!”

 

När jag kommer hem har jag fått ett brev från sjukhuset. Det var svaren på skelettscinten jag gjorde dagen före operationen. 
En skelettscint innebär att man sprutar in ett radioaktivt ”medel” som kommer sätta sig på cancerceller om det skulle finnas några. Vanligtvis sätter det sig även på alla organ och urinblåsan utan att det är någonting. Men denna gången hade detta radioaktiva medlet samlat sig både på min högra fotled och vänster armbåge. Inget jag behövde oroa mig för men ska undersöka dessa ställen nästa vecka igen. 

 

Är det såhär jag ska behöva leva? Jag har inte kontroll på någonting, inte ens mig själv. Jag är inte rädd, jag ligger inte och grubblar och oroar mig för att cancern ska komma tillbaka. Jag är bara så förbaskat trött på detta! Nya saker dyker upp hela tiden, är det inte de ena så är de det andra.

Extrem viktnedgång på bara några veckor utan ändringar i livsstilen.
Förstorad sköldkörtel helt plötsligt.
Små gallstenar i buken - men inget att oroa sig för.
Något som inte stod helt rätt till i fotled och armbåge - inget att oroa sig för.

 

FÖR FAN! Jag förstår ingenting. Sluta säg ”inget att oroa sig för”, FÖRKLARA vad som menas istället! Vadå gallsten? Är det farligt? Kan det bli farligt? 

 

”Hej. Detta är svensk sjukvård, här får du ta reda på vad saker och ting innebär på egen hand.”
Dra åt skogen! Jag är trött på detta och vill börja leva mitt liv någon gång! 

 

 
 

 

Vadå... Har jag haft cancer?

Det finns de gånger då de ofattbara inträffar och när de väl inträffat så försvinner de aldrig. 

Har du en gång haft cancer så kommer sjukdomen alltid finnas hos dig. Inte cancern i sig, men alla minnen, alla spår, alla likheter. 

 

I december är det 4 år sedan jag fick min diagnos. Jag har fortfarande inte, trots alla dessa år, insett att jag varit sjuk.
Mamma satt och skrev små anteckningar i en dagbok under det första halvåret då det var som värst. Jag hittade den igår och det var först då alla upplevelser spelades om på nytt. Jag kunde känna smärtan inom mig som jag kände då, jag fick upp bilder i huvudet som relaterade till anteckningarna. Det är i dessa stunder jag inser att mitt förflutna är verklighet.

”14/12 -09 Dr. Dahlén kommer med tårar i ögonen och ett vitt kuvert i handen. Ni måste åka till Barncancercentrum på BKÖ omgående. En mkt aggresiv inkräktare växer i din hö. hand.”

”16/12 -09 Sövning för benmärgsbiopsi och Port á Cart inläggning. Nu är det allvar - ingen återvändo.”

”Facebook uppdatering 18 december 2009: Påbörjar min behandling på måndag.. Nu är det KRIIIIIIIIIIIIIIG!”

”21/12 -09 Första kuren med cytostatika. Olika sorter och färger. Mår ganska illa men får mediciner mot detta.”

”24/12 -09 Julafton. Du håller skenet uppe och ler. Äter 2st köttbullar och en prinskorv.”

”26/2 -10 Besök hos handkirurgen. Man måste amputera ett finger och en del av handen. Bättre ett finger än hela handen säger du.”

”23/3 -10 Op. blev bra, ”bara” ett finger borta. Du vågade titta på handen på eftermiddagen.”

”31/3 -10 Nu är vi hemma igen efter 3 jätte jobbiga dagar på BKÖ. Illamåendet fick dig fullständigt i obalans. Du var redo att hoppa ut genom fönstret, dra ut droppet mm. Du varken åt eller drack något.”

”5/4 -10 Hoppas på att få åka hem men nu är Jennifer på spaningsuppdrag. OBJEKT: lång mörkhårig kille som ser bra ut. SIGNALAMENT: Vitrandig mössa och trevlig röst. Dörren får stå öppen för fri sikt... trots ljudet av Törnrosa från vår TV.”

”21/6 Idag startar sista ”tuffa” behandlingen. Framåt kvällen mår du riktigt illa igen vilket avhjälps med dunder medicinen Phenerghan. Helt däckad och utslagen.”

Ett år av behandling, men ”bara” 6 månader i det mest mörkaste helvetet. Jag vill inte glömma. Det är en del av mig, mitt liv. Jag är den person jag är idag tack vare sjukdomen. Det är något som alltid kommer finnas hos mig. Oavsett om jag inte alltid inser att det varit verklighet, så kommer jag alltid vara en stolt föredetta cancerpatient.