att "gå vidare"

Sedan mitt senaste inlägg angående kommentaren jag fick har jag funderat på det som stod, i form av "gå vidare". Ja, det må vara lätt att säga, men allt svårare att göra. Jag önskar mer än något annat att jag hade kunnat glömma allt som varit och fortsätta se framåt. Men är det verkligen så lätt att bara förtränga någonting så stort som bara skedde för två år sedan, börja leva och gå vidare.? Nej, det går inte! Har du aldrig funnit dig i situationen själv så finns det ingen mening att be någon släppa taget och gå vidare, för det är verkligen inte enkelt. 

Självklart finns det de tillfällen då jag glömmer av att jag varit sjuk, då tankarna flyger iväg på annat håll, men det är endast när jag är bland massa annat folk och har annat att tänka på. Men så fort jag är ensam och tankarna snurrar kring allt och ingenting så finns de där lilla ordet 'cancer' på ett hörn och trycker sig fram.
Ni som inte genomgått sjukdomen eller någon liknande sjukdom själva tänker inte alltid på allt som sjukdomen har fört med sig. Jag kan inte förtränga sjukdomen, det kommer jag aldrig kunna göra. Jag har amputerat bort ett finger p.g.a att tumören satt i handen, och jag har ett ärr vid sidan av axeln som syns varje gång jag tittar mig själv i spegeln. Jag påminns varje morgon, varje kväll och hela dagarna av att jag har haft cancer. Jag kan inte blunda för min hand och jag kan inte krossa alla speglar för att undvika att se mina ärr. Det funkar inte

Att be en människa som genomgått en extrem sjukdom, att gå vidare och försöka se framåt är ingen idé. Det kommer ta år att bearbeta allting och förstå vad som hände och att faktiskt försöka acceptera hur det har blivit. Åtminstone i mitt fall.


OBS! Inlägget är INTE riktat åt personen som kommenterade, utan det är bara överlag. Ni får självklart ha era åsikter och tankar, men tänk er för och försök sätta er in i personen i frågans situation innan.

Svar på tal!

Svar: Fört och främst tack för de fina orden. Jag skapade denna bloggen i maj förra året p.g.a att jag då hade väldigt mycket tankar kring allting och kunde inte riktigt förstå allt som hänt m.m. och det blev därför mycket att jag skrev ner mina tankar och bildade små texter. Men allting gick så fort när jag väl var sjuk så jag har inte hunnit ta in allting ännu och har endast varit frisk i ett år. Jag fick bara för en månad sedan reda på vad jag egentligen haft för sjukdom och vad den innebar, jag visste ingenting innan, därav kretsade många tankar kring sjukdomen. Och efter en sådan här sak är det väldigt svårt att bara släppa taget och fortsätta leva. Som jag skrev tidigare, det har bara gått ett år sedan jag blev fri från cellgifter och det lär ta några år till tills allting har lagt sig med tanke på att jag besöker sjukhuset var tredje månad för kontroll och då kommer alla minnen tillbaka automatisk när jag befinner mig under samma tak där jag fick genomgå det mesta.
Varför jag har kvar bloggen är för att jag ska kunna skriva ner alla mina tankar som andra kan ta del av, istället för att jag går till en psykolog eller något liknande och försöker få ut någonting där jag ändå inte får svar på allt jag undrar över.
Jag lever självklart i nutid och blickar framåt på vad jag vill arbeta med osv. men jag tar fortfarande dag för dag och vill inte blicka för långt framåt då jag är rädd för att aldrig nå dit jag vill komma.....
-
Och snälla ni som kommenterar var inte anonyma! Våga stå för vad ni säger/frågar... Jag tänker inte attackera Er! :)

Smärtan som aldrig försvinner.

Jag blundar och kopplar bort allting som finns runt omkring mig, men det är då alla de minnena kommer tillbaka då jag låg där på sjukhusbädden, skrikandes och gråtandes p.g.a smärta. Smärtan inombords av att jag inte ville befinna mig i den situation jag satt i, smärtan av att må så fruktansvärt dåligt psykiskt och fysiskt. Smärtan av att jag inte längre ville vara med och kämpa. Smärtan av att jag faktiskt ville ge upp.


It was hard to stand the pain, but i couldn't make it go away.