Borde jag inte vara glad som fortfarande har mitt liv i behåll?

Borde jag inte vara glad som fortfarande har mitt liv i behåll?

Jag borde vara glad och lycklig som har mitt liv i behåll- och det är jag! Men jag kommer aldrig kunna bli densamma person jag var sommaren -09, innan allting upptäcktes. 

Det blir bättre och bättre för var dag som går. Jag börjar förstå vad som hänt och det lägger sig långsamt. Men det finns fortfarande de gånger då alla tankar tittar fram. 
Stunden då jag sitter ensam och inte har något speciellt att koncentrera mig på eller någon/något som får mig att tänka på annat, då är det bara cancern som flyger runt i mitt huvud. Det var för mycket som hände på son kort tid. Det tar ett tag att bearbeta allting som hänt och det finns också de saker som jag inte kommer kunna bearbeta. Jag kommer aldrig att inse att jag en gång ville dö. Att jag frivillig ville hoppa ut genom ett fönster för att jag mådde så dåligt av cellgifterna.
”Tiden läker alla sår”, gör det verkligen det? 
Cancern kom inte bara och sedan gick igen. Utan den kom, gick och tog med sig en del av mig och mitt liv. Jag kommer alltid att ha ett öppet sår som inte kommer att kunna läkas med tiden. Det är som ett pussel- Det blir inte helt förrän den sista pusselbiten är på plats.  

Jag vann ett liv tillbaka, men det var inte mitt liv jag vann..
Jag borde vara glad och lycklig som har mitt liv i behåll- och det är jag! Men jag kommer aldrig kunna bli densamma person jag var sommaren -09, innan allting upptäcktes.

Det blir bättre och bättre för var dag som går. Jag börjar förstå vad som hänt och det lägger sig långsamt. Men det finns fortfarande de gånger då alla tankar tittar fram. 
Stunden då jag sitter ensam och inte har något speciellt att koncentrera mig på eller någon/något som får mig att tänka på annat, då är det bara cancern som flyger runt i mitt huvud. Det var för mycket som hände på son kort tid. Det tar ett tag att bearbeta allting som hänt och det finns också de saker som jag inte kommer kunna bearbeta. Jag kommer aldrig att inse att jag en gång ville dö. Att jag frivillig ville hoppa ut genom ett fönster för att jag mådde så dåligt av cellgifterna. 


Tiden läker alla sår”, gör det verkligen det? 
Cancern kom inte bara och sedan gick igen. Utan den kom, gick och tog med sig en del av mig och mitt liv. Jag kommer alltid att ha ett öppet sår som inte kommer att kunna läkas med tiden. Det är som ett pussel- Det blir inte helt förrän den sista pusselbiten är på plats.  



Jag vann ett liv tillbaka, men det var inte mitt liv jag vann..

Jag kommer alltid få leva med det

Jag tog mig igenom sjukdomen trots alla hinder som ställdes i vägen. Man kan tro att jag redan genomgått den svåraste och jobbigaste delen. Men enligt mig så börjar den jobbigare biten nu.

Att få leva med tecken som tyder på att något har hänt tidigare i sitt liv. Det som syns, men egentligen inte bör finnas till. 
Andra människor kommer se mitt ärr från där port-a-cathen satt. Mitt ärr där tumören satt, även där mitt bort amputerade finger en gång fanns. 
På grund av det cancern medförde sig, kommer jag aldrig få leva ett liv där jag kan förtränga sjukdomen jag haft. Inte ens små delar av händelsen kommer jag kunna glömma. Så fort någon okänd person som inte vet om min situation, undrar vad det är för fel på min hand eller varför jag har ett ärr en bit under axeln. Jag kommer inte kunna vrida och vända på sanningen, utan jag kommer få berätta hela min historia.

Att berätta om sjukdomstiden är bland det jobbigaste för mig. Jag kan knappt titta på bilder utan att en tår trillar ner. Jag får inte bara blickarna tillbaka på hur fruktansvärt det var, hur dåligt jag mådde eller hur många gånger jag bara ville försvinna. Utan jag får känslan tillbaka. Känslan av hur jag mådde, känslan av att jag inte längre ville vara kvar.