De där med att hålla masken fast man egentligen bara vill bryta ihop...

Idag när jag satt på bussen påväg in till stan för att jobba, vällde en flod av känslor över mig. Trots musik i öronen och blicken ut genom fönstret kommer jag inte ihåg varken vad som fanns utanför fönstret eller vilken låt som spelades i mina öron. Jag var i min egna lilla bubbla. En bubbla där jag, mitt på bussen, bara ville bryta ihop i gråt.

Har du någon gång känt skuld för att du lever? - Det har jag!
Jag har de senaste åren mått dåligt över att just jag överlevde cancern, medans någon annan fick ett avslut.

Fyra år har gått sen jag blev frisk. Vad har hänt under dessa åren? Vad har jag gjort med mitt liv? - INGENTING!
Borde jag inte ha drömmar att uppfylla, mål att nå eller en värld att utforska? Nej, jag har ingenting. Varken drömmar eller mål.
Jag känner mig skyldig att göra något med mitt liv nu när jag fått en andra chans, något stort. Jag känner mig skyldig av den anledning att någon som kämpade mot helvetet men nu befinner sig uppe i de blå, kanske hade drömmar och mål att uppfylla, men som tyvärr inte fick möjligheten.

Jag blir så arg, ledsen och frustrerad. Det bubblar av känslor inom mig och skuld..  de e precis vad jag känner!