Mum, am i going to die?

Idag, den 3 December för exakt två årsen hände något i mitt liv som fick mig att stanna upp. Jag trodde för första gången att jag skulle dö - på riktigt.! 

Det var en vanlig fredags eftermiddag och mamma hämtade upp mig efter skolan för att sedan köra hem mig till pappa då dom ändå skulle berätta någonting. Så fort vi kom hem satte vi oss vid köksbordet och jag hade inga föraningar till någonting försen det blev en kort tystnad och jag kollade på mamma som satt med tårfyllda ögon. ”Vad händer.?!” tänkte jag tyst för mig själv... 
- Jennifer, du har en tumör. Hörde jag mamma säga och jag förstod ingenting. Jag satt helt chockad och kunde sedan inte hålla tillbaka mina tårar så jag insåg att knölen jag hade i handen var tumören! 
- Kommer jag dö? Var allt jag fick fram och allt jag tänkte på var att ’nu är mitt liv över vid endast 14års åldern.’ 
Efter att jag hade sansat mig fick jag förklarat för mig att vi ännu inte visste om den var god- eller elakartad.

Trots att jag inte visste ifall jag var sjuk eller inte så var detta den värsta dagen på hela min ”resa”. P.g.a att vi sedan fick reda på att jag var sjuk, var det som om mina föräldrar satt och sa till mig ”Du har en dödlig sjukdom, och vi är inte hundra på om du kommer klara dig.” Precis så kändes det.. Att ha fått beskedet utav sina föräldrar istället för en läkare...

Det var en vanlig fredags eftermiddag och mamma hämtade upp mig efter skolan för att sedan köra hem mig till pappa då dom ändå skulle berätta någonting. Så fort vi kom hem satte vi oss vid köksbordet och jag hade inga föraningar till någonting försen det blev en kort tystnad och jag kollade på mamma som satt med tårfyllda ögon. ”Vad händer.?!” tänkte jag tyst för mig själv...

- Jennifer, du har en tumör. Hörde jag mamma säga och jag förstod ingenting. Jag satt helt chockad men kunde sedan inte hålla tillbaka mina tårar då jag insåg att knölen jag hade i handen var tumören!

- Kommer jag dö? Var allt jag fick fram och allt jag tänkte på var att ’nu är mitt liv över vid endast 14års åldern.’ 
Efter att jag hade sansat mig fick jag förklarat för mig att vi ännu inte visste om den var god- eller elakartad.

-

Trots att jag inte visste ifall jag var sjuk eller inte så var detta den värsta dagen på hela min ”resa”. P.g.a att vi sedan fick reda på att jag var sjuk, var det som om mina föräldrar satt och sa till mig ”Du har en dödlig sjukdom, och vi är inte hundra på om du kommer klara dig.” Precis så kändes det.. Att jag fick beskedet utav mina föräldrar istället för en läkare...