Jag tog mig igenom sjukdomen trots alla hinder som ställdes i vägen. Man kan tro att jag redan genomgått den svåraste och jobbigaste delen. Men enligt mig så börjar den jobbigare biten nu.

Att få leva med tecken som tyder på att något har hänt tidigare i sitt liv. Det som syns, men egentligen inte bör finnas till. 
Andra människor kommer se mitt ärr från där port-a-cathen satt. Mitt ärr där tumören satt, även där mitt bort amputerade finger en gång fanns. 
På grund av det cancern medförde sig, kommer jag aldrig få leva ett liv där jag kan förtränga sjukdomen jag haft. Inte ens små delar av händelsen kommer jag kunna glömma. Så fort någon okänd person som inte vet om min situation, undrar vad det är för fel på min hand eller varför jag har ett ärr en bit under axeln. Jag kommer inte kunna vrida och vända på sanningen, utan jag kommer få berätta hela min historia.

Att berätta om sjukdomstiden är bland det jobbigaste för mig. Jag kan knappt titta på bilder utan att en tår trillar ner. Jag får inte bara blickarna tillbaka på hur fruktansvärt det var, hur dåligt jag mådde eller hur många gånger jag bara ville försvinna. Utan jag får känslan tillbaka. Känslan av hur jag mådde, känslan av att jag inte längre ville vara kvar.