Jag trodde du hade försvunnit men du förföljer mig vart jag än går. Dagligen får jag höra ditt namn, det som bränner inom mig att få höra. Det som får mig att tänka ”vad tänker dom nu? Tittar dom nu?”. Jag försöker ignorera ditt namn och låtsas som om jag aldrig har hört det eller vet vad det betyder.

Du har gjort mig till en människa jag själv inte känner. Jag vill känna trygghet, men inte ens där jag själv bor känner jag mig trygg. Folk tittar och jag frågar mig själv ”Vad tittar dom på? Såg dom mina ärr?”. Det är stunden då jag bara vill försvinna bort från allt och alla.

Jag har försökt så många gånger att säga till mig själv ”Jennifer, det är ingen som lägger märke till det.” Men spåren som du gav efter dig är svåra att dölja. Vilket gör att folk ser och dom börjar fråga. Mina svar blir korta och avslutas med ett halvt leende ”Jag hade cancer förra året.” Men i själva verkat vill jag egentligen bara springa där ifrån och få ur alla bilder och tankar som dyker upp i huvudet.

Dagen då du försvinner ur mitt huvud är om 80år, då jag också försvinner. Tills dess kommer du förfölja mig i alla vägar jag tar......

En enda önskan bortsett från önskan av att jag aldrig skulle fått cancer, det är att den åtminstone kunde ha dolt sina spår efter sig....

De är hemska, obehagliga och fula. Jag vill inte leva med det. Jag vill inte!