Det handlar om inställning

Jag vet att mina senaste inlägg, i alla fall väldigt många utav dom, har handlat om hur svår och jobbig sjukdomen är och har varit för mig. Alla inlägg har bara innehållit negativa ord och händelser. Detta beror på att jag tidigare i veckan bröt ihop p.g.a att jag sedan Oktober förra året gått omkring och mått dåligt då mitt psyke och jag inte kommit så bra överens. Jag har fått panikattacker p.g.a att jag inte vet vad jag ska ta vägen, men ingen har märkt det på mig då jag satt på ett leende på läpparna och låtsas som att allting är bra och att det kommer bli bättre. Men häromdagen klarade jag inte av mer, jag hade gått in i väggen! Inte endast för sjukdomen, utan också massa annat runtomkring.
Men jag har bestämt mig för att ta tag i mitt liv. På allvar. Trots att det inte går att bränna upp alla minnen från sjukdomstiden så ska jag i alla fall bearbeta allt det negativa och förvrida det till något positivt. Det kommer bli svårt, men det ska gå så länge stubinen ännu brinner och viljan är på topp. 

Jag har många gånger sagt att jag mår dåligt av att se på mig själv, se på min hand för att den ser ut som den gör och absolut gör jag det men då tänker jag tillbaka på den dagen då jag fick reda på att jag skulle amputera bort ett finger - jag blev förkrossad! Idag är jag lyckligt lottad som endast behövde ta bort ett finger. Så vad fan tänker jag med? Jag sitter och klagar på att jag har ett finger för lite när det finns människor där ute som tvingas amputera armar, ben och många större delar av kroppen och jag klagar över ett finger. Nej, skärpning! 

Sen att jag sitter och skriver om hur jobbigt det var under sjukdomstiden och hur svårt det är att bearbeta allting, jag blir nästan besviken på mig själv. Jag ska glädjas åt att jag fick en andra chans i livet, en andra chans för att bevisa att jag hör hemma på jorden, en andra chans för att kunna leva mitt liv för alla de människor som tyvärr idag lyser uppe i himmelen. 

Nu ska jag försöka lägga allt det negativa bakom mig och se framåt. Jag har bevisat att jag inte är färdig här på jorden ännu och tänker därmed inte sitta och trycka ner mig själv resten av livet för att ta reda på varför allting hände, för jag kommer aldrig finna mitt svar.
Jag ska leva för de änglar som kämpade in i det sista men snubblade på mållinje.
Jag ska se på min hand och vända ryggen till, det finns dom som har det betydligt mycket värre.
Jag ska glädjas åt livet, se alla möjligheter istället för alla hinder. 
Jag ska för första gången på över två år sluta tänka så mycket ”tänk om.....” jag ska bara köra. Du har bara en chans, våga ta risker.
Jag vet att mina senaste inlägg, i alla fall väldigt många av dom, har handlat om hur svår och jobbig sjukdomen är och har varit för mig. Alla inlägg har bara innehållit negativa ord och händelser. Detta beror på att jag tidigare i veckan bröt ihop p.g.a att jag sedan Oktober förra året gått omkring och mått dåligt då mitt psyke och jag inte kommit så bra överens. Jag har fått panikattacker p.g.a att jag inte vet vad jag ska ta vägen, men ingen har märkt det på mig då jag satt på ett leende på läpparna och låtsas som att allting är bra och att det kommer bli bättre. Men häromdagen klarade jag inte av mer, jag hade gått in i väggen! Inte endast för sjukdomen, utan också massa annat runtomkring.
.
Men jag har bestämt mig för att ta tag i mitt liv. På allvar. Trots att det inte går att bränna upp alla minnen från sjukdomstiden så ska jag i alla fall bearbeta allt det negativa och förvrida det till något positivt. Det kommer bli svårt, men det ska gå så länge stubinen ännu brinner och viljan är på topp.
-
Jag har många gånger sagt att jag mår dåligt av att se på mig själv, se på min hand för att den ser ut som den gör och absolut gör jag det men då tänker jag tillbaka på den dagen då jag fick reda på att jag skulle amputera bort ett finger - jag blev förkrossad! Idag är jag lyckligt lottad som endast behövde ta bort ett finger. Så vad fan tänker jag med? Jag sitter och klagar på att jag har ett finger för lite när det finns människor där ute som tvingas amputera armar, ben och många större delar av kroppen och jag klagar över ett finger. Nej, skärpning!
.
Sen att jag sitter och skriver om hur jobbigt det var under sjukdomstiden och hur svårt det är att bearbeta allting, jag blir nästan besviken på mig själv. Jag ska glädjas åt att jag fick en andra chans i livet, en andra chans för att bevisa att jag hör hemma på jorden, en andra chans för att kunna leva mitt liv för alla de människor som idag tyvärr lyser uppe i himmelen.
.
Nu ska jag försöka lägga allt det negativa bakom mig och se framåt. Jag har bevisat att jag inte är färdig här på jorden ännu och tänker därmed inte sitta och trycka ner mig själv resten av livet för att ta reda på varför allting hände, för jag kommer aldrig finna mitt svar.

Jag ska leva för de änglar som kämpade in i det sista men snubblade på mållinje.
Jag ska se på min hand och vända ryggen till, det finns dom som har det betydligt mycket värre.
Jag ska glädjas åt livet, se alla möjligheter istället för alla hinder.
Jag ska för första gången på över två år sluta tänka så mycket ”tänk om.....” jag ska bara köra. Du har bara en chans, våga ta risker.



Kommentarer
Postat av: Anonym

du är stark!

2012-02-03 @ 00:13:00
Postat av: Camilla S-Birgersson

Hej vännen!

Eg skriver jag för min son Adam. Adam som skulle ha gett vad som helst för att få var i ditt ställe. Den sista veckan i sitt liv berättade han för mig att det spelade ingen roll att han hade svårt att få med sig sitt ena ben. Han skulle tom acceptera en amputation av sitt ben, bara han fick leva för "vet du mamma, det finns dem som lever utan både armar och ben och de lever ett gott liv trots detta". Tyvärr fick han inte leva, men dessa ord följer mig vartän jag går. Han var glädjen i vårt liv, han var modet, styrkan och hoppet för många av oss, inte bara den närmaste familjen utan även i vänskapskretsen, bekantskapskretsen och också bland människor som endast hört talas om hans värme och kärlek för människor. Jag vet att även du betyder sååå otroligt mycket för din familj och dina vänner men du betyder även otroligt mycket för dem som förlorade på målsnöret. Du veeet hur man ska värdera livet så som "vanliga" människor inte vet. Tag vara på den kunskapen och lev livet inte bara för dig, men också för alla dem som ingenting högre önskade än att få överleva.



Jag lever var dag med ångest för om jag ska orka överleva nästa dag, men jag vet att jag måste för Adams skull. Jag måste leva och leva väl för honom, eftersom han inte fick den möjligheten som är mig förunnat.



Skönheten vännen, sitter inte i en hand, arm, ben eller någon annan kroppsdel, utan skönheten finns inom dig och syns för andra först när du själv accepterar dig precis som du är och älskar digsjälv precis som du är. Livet är en gåva som inte är alla förunnat - tag vara på ditt liv.



En stor kram sänder jag dig från mig och även från min Adam <3

2012-02-03 @ 23:10:16
Postat av: Lena

Ni är helt underbara båda två. Vilka fina ord!

2012-02-04 @ 00:45:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: