Jag vet att mina senaste inlägg, i alla fall väldigt många utav dom, har handlat om hur svår och jobbig sjukdomen är och har varit för mig. Alla inlägg har bara innehållit negativa ord och händelser. Detta beror på att jag tidigare i veckan bröt ihop p.g.a att jag sedan Oktober förra året gått omkring och mått dåligt då mitt psyke och jag inte kommit så bra överens. Jag har fått panikattacker p.g.a att jag inte vet vad jag ska ta vägen, men ingen har märkt det på mig då jag satt på ett leende på läpparna och låtsas som att allting är bra och att det kommer bli bättre. Men häromdagen klarade jag inte av mer, jag hade gått in i väggen! Inte endast för sjukdomen, utan också massa annat runtomkring.
Men jag har bestämt mig för att ta tag i mitt liv. På allvar. Trots att det inte går att bränna upp alla minnen från sjukdomstiden så ska jag i alla fall bearbeta allt det negativa och förvrida det till något positivt. Det kommer bli svårt, men det ska gå så länge stubinen ännu brinner och viljan är på topp.
Jag har många gånger sagt att jag mår dåligt av att se på mig själv, se på min hand för att den ser ut som den gör och absolut gör jag det men då tänker jag tillbaka på den dagen då jag fick reda på att jag skulle amputera bort ett finger - jag blev förkrossad! Idag är jag lyckligt lottad som endast behövde ta bort ett finger. Så vad fan tänker jag med? Jag sitter och klagar på att jag har ett finger för lite när det finns människor där ute som tvingas amputera armar, ben och många större delar av kroppen och jag klagar över ett finger. Nej, skärpning!
Sen att jag sitter och skriver om hur jobbigt det var under sjukdomstiden och hur svårt det är att bearbeta allting, jag blir nästan besviken på mig själv. Jag ska glädjas åt att jag fick en andra chans i livet, en andra chans för att bevisa att jag hör hemma på jorden, en andra chans för att kunna leva mitt liv för alla de människor som tyvärr idag lyser uppe i himmelen.
Nu ska jag försöka lägga allt det negativa bakom mig och se framåt. Jag har bevisat att jag inte är färdig här på jorden ännu och tänker därmed inte sitta och trycka ner mig själv resten av livet för att ta reda på varför allting hände, för jag kommer aldrig finna mitt svar.
Jag ska leva för de änglar som kämpade in i det sista men snubblade på mållinje.
Jag ska se på min hand och vända ryggen till, det finns dom som har det betydligt mycket värre.
Jag ska glädjas åt livet, se alla möjligheter istället för alla hinder.
Jag ska för första gången på över två år sluta tänka så mycket ”tänk om.....” jag ska bara köra. Du har bara en chans, våga ta risker.
Jag vet att mina senaste inlägg, i alla fall väldigt många av dom, har handlat om hur svår och jobbig sjukdomen är och har varit för mig. Alla inlägg har bara innehållit negativa ord och händelser. Detta beror på att jag tidigare i veckan bröt ihop p.g.a att jag sedan Oktober förra året gått omkring och mått dåligt då mitt psyke och jag inte kommit så bra överens. Jag har fått panikattacker p.g.a att jag inte vet vad jag ska ta vägen, men ingen har märkt det på mig då jag satt på ett leende på läpparna och låtsas som att allting är bra och att det kommer bli bättre. Men häromdagen klarade jag inte av mer, jag hade gått in i väggen! Inte endast för sjukdomen, utan också massa annat runtomkring.
.
Men jag har bestämt mig för att ta tag i mitt liv. På allvar. Trots att det inte går att bränna upp alla minnen från sjukdomstiden så ska jag i alla fall bearbeta allt det negativa och förvrida det till något positivt. Det kommer bli svårt, men det ska gå så länge stubinen ännu brinner och viljan är på topp.
-
Jag har många gånger sagt att jag mår dåligt av att se på mig själv, se på min hand för att den ser ut som den gör och absolut gör jag det men då tänker jag tillbaka på den dagen då jag fick reda på att jag skulle amputera bort ett finger - jag blev förkrossad! Idag är jag lyckligt lottad som endast behövde ta bort ett finger. Så vad fan tänker jag med? Jag sitter och klagar på att jag har ett finger för lite när det finns människor där ute som tvingas amputera armar, ben och många större delar av kroppen och jag klagar över ett finger. Nej, skärpning!
.
Sen att jag sitter och skriver om hur jobbigt det var under sjukdomstiden och hur svårt det är att bearbeta allting, jag blir nästan besviken på mig själv. Jag ska glädjas åt att jag fick en andra chans i livet, en andra chans för att bevisa att jag hör hemma på jorden, en andra chans för att kunna leva mitt liv för alla de människor som idag tyvärr lyser uppe i himmelen.
.
Nu ska jag försöka lägga allt det negativa bakom mig och se framåt. Jag har bevisat att jag inte är färdig här på jorden ännu och tänker därmed inte sitta och trycka ner mig själv resten av livet för att ta reda på varför allting hände, för jag kommer aldrig finna mitt svar.
Jag ska leva för de änglar som kämpade in i det sista men snubblade på mållinje.
Jag ska se på min hand och vända ryggen till, det finns dom som har det betydligt mycket värre.
Jag ska glädjas åt livet, se alla möjligheter istället för alla hinder.
Jag ska för första gången på över två år sluta tänka så mycket ”tänk om.....” jag ska bara köra. Du har bara en chans, våga ta risker.
du är stark!