Imorgon den 7 maj 2013 säger jag adjö till Drottning Silvias barnsjukhus och avdelning 321/322. Det känns...tomt. Finner inga ord. Jag har vetat om detta en längre tid och jag visste att dagen skulle komma, men jag har inte velat inse. 

Nu undrar ni säkert varför jag inte är glad och firar då jag äntligen får lämna sjukdomstidens värsta dagar bakom mig. Men jag är inte glad... 



Tidig morgon den 14 December 2009 skrevs jag in på Östra sjukhuset i Göteborg och det har varit som mitt andra hem i 3 och ett halvt år. Det har tagit mig så många år att bygga upp ett förtroende för alla som har jobbat med mig och fått dom att lära känna den jag är. Det var inte lätt att veta hur en envis liten rödhårig tjej ville ha det, men tillslut insåg dom hur man skulle ”hantera” mig. Allt ifrån att mamma fick sätta PVK på mig när tillfällen fanns, till hur dom visste att jag alltid somnade när jag gjorde magnetröntgen så det inte var någon idé att dom försökte prata med mig.



Nu är det dags att flytta över till Sahlgrenska, till vuxenavdelningen. Det är inget främmande sjukhus. Det var där jag opererade bort tumören och det är där jag träffar min handkirurg och ”tumördoktor”. Men ändå vill jag inte lämna Östra. 



Det tog mig cirka 3år att känna trygghet på Östra, och ändå har de som jobbar där sätt mig i mina värsta dagar. Dom har sätt mig kämpa och kriga för mitt liv. Dom har sätt mig gråta och skrika av smärta. Men nu då?! Ska det ta ytterligare tre år för att nya människor ska förstå vem jag är, vad jag vill och hur jag vill att det ska vara.



Om morgondagen bara kunde vänta.... Vänta i si sådär 8 år till....